Mathematics, rightly viewed, possesses not only truth, but supreme beauty — a beauty cold and austere, like that of sculpture, without appeal to any part of our weaker nature, without the gorgeous trappings of painting or music, yet sublimely pure, and capable of a stern perfection such as only the greatest art can show. The true spirit of delight, the exaltation, the sense of being more than Man, which is the touchstone of the highest excellence, is to be found in mathematics as surely as poetry.
Russell, Bertrand, and Richard A Rempel. 2003. The Collected Papers of Bertrand Russell. Psychology Press. (p. 86)
Ett ord som “skönhet” är ganska otidsenligt inom estetikforskningen. Det beror antagligen på att skönhet betraktas som “subjektivt”. Så är det inte. Allt som jag tycker är vackert finns det andra som också håller för vackert, och oftast är “de andra” otroligt många. Jag tror att det är en förenkling att se detta som “intersubjektivt”, dvs enskilda personer som delar åsikt och smak. Som med det mesta är det förmodligen en kombination av biologi och miljö, våra gener och vår uppväxt.
Det finns alltså vissa förutsättningar i våra kroppar som gör att de flesta av oss skulle kunna enas om vissa regler för en viss typ av skönhet. Jag tror att Russels matematiska skönhet relaterar till den upplevelse de flesta av oss får vackra naturscener, särskilt de som är harmoniska och fyllda av “rymd”.
loading…
