Kära Spotify…
Kära Spotify… Du har forsat in i mitt liv med ditt enorma flöde av underbar musik. Du finns alltid med mig var jag än går, alltid färdig att ösa ur dina musikaliska gömmor.
Men varför kan du inte bli sams med dina “ovänner”?
Jag tänker på finsmakarskivbolag som ECM med sina långa, komplexa men ack så underbara musikupplevelser. Jag förstår varför de anser att Spotify är en dålig affärsidé för sin musik. Spotifys affärsmodell med löjligt låg månadskostnad för premium-medlemmar passar det korta, snabba, ombytliga musik-lyssnandet. Den passar inte en konstform som kräver en avsevärd investering i uppmärksamhet i varje enstaka lyssning (med den nuvarande prismodellen åtminstone).
Problemet tycks vara en sorts paradox. De som använder Spotify för sporadisk strölyssnande vill naturligt nog inte betala särskilt mycket. Kanske fungerar detta ändå för populär musik i och med att de får så många lyssningar. Vi som lyssnar intensivt på smal musik räcker förmodligen inte till för att ge de specialiserade skivbolagen och artisterna skälig ersättning.
Paradoxen är förmodligen olöslig i en och samma tjänst. Frågan om det inte krävs en helt annan tjänst av ett annat företag för att lösa upp paradoxen. Kanske behövs det en streamingens Manfred Eicher (ECM) eller Robert von Bahr (BIS) för att lyckas kombinera kreativitet och passion med uppfinningsrikedom, affärssinne och mod.
08 Vad är Kunskap?
Vad är kunskap? Det finns förstås många svar på den frågan. En av de mer pragmatiska, och förenklade, är att kunskap är förenkling. I den betydelsen blir också kunskap en slags förmörkning, vilket är tvärtemot modernitetens kunskapsmetafor som handlar/handlade om upplysning. Förenkling är att förmörka den egentliga komplexiteten.
Boken Svenska Hackare av Daniel Goldberg och Linus Larsson handlar om den historia som hackare har skrivit i Sverige sedan 80-talet. Den här boken är nästan ett måste om du vill ha större förståelse för hur gränserna i de digitala systemen fungerar - eller rättare sagt, inte fungerar.
Men samtidigt är detta lite av en “pojkboksberättelse”. Den historia som berättas handlar fortfarande till stor del om moral. De berättelser som väntar runt hörnet är inte på långa vägar lika finslipade. Där handlar det om att använda de digitala systemens svaghet för ren brottslighet på en helt annan nivå än de relativt oskyldiga hackarna från 80 och 90-talen.
Nu så här i slutet av september, början av oktober så regnar det ekollon i de Blekingska skogarna. Man får de i huvudet när man är ute och promenerar och man riskerar halka och stå på ändan i minsta sluttning. Det är som om marken vore täckt med kullager.
Just detta ekollon tog jag stoppade jag i fickan på en promenad och tog med hem. Jag ställde det på ett gammalt grånat bord och fotade. Det blåste ganska rejält och det var mycket svårt att få det att stå upp medan jag ställde in kameran. Det fortsatte också att blåsa under veckan. Men så åtta dagar senare så råkade jag titta på bordet och såg att ekollonet fortfarande stod upprätt på bordet. Om något hade frågat mig innan så hade jag svarat att chansen är i det närmaste obefintlig. Den borde ha blåst om kull omedelbart.
Jan Garbareks Twelve Moons (1992) var mitt inträde till den genre man ibland kallar Nordisk Jazz. Helt otroligt album där Gabareks sopransax blir till en trollflöjt som manar fram de nordiska skogstrollen: avantgarde-jazzens svar på Edvard Grieg och narrativ som om den vore skapad för att spelas till Ibsens pjäs Per Gynt.
